Morfea

Just nu lever jag för dagen. Det känns verkligen så. Jag tar en dag i taget och låter den vara som den är. För om jag låter den vara så kanske den låter mig vara, så att jag kan vara den jag är. Jag tycker i alla fall om de flesta dagarna nu för tiden. Hoppas bara dagarna tycker om mig!

Jag vet att hur många som helst redan sagt det före mig, men jag blir så fruktansvärt arg på denna kroppshets! Det är helt sjukt att media inte skärper sig fast de går ut med nyheter hela tiden om hur ätstörningar bara ökar och hur hemskt det är! Bajsmedia. Var man än kollar på internet ser man en bantningsreklam. De som behöver gå ner i vikt vet väl om det och kan leta upp den hjälp de behöver på andra ställen. Det är ju ingen världsnyhet att man ska gå ner fem kilo heller, det gäller ju inte alla som sagt. och det finns inga tips till de som skulle må bra av att gå upp i vikt. Jag är lite arg ja.

Tja

Det är en sjukdom som gör att huden på ett område blir helt stel och grejer. Tänkte bara att det var bra att tala om det. 

Jag är en egoist. Den största egoist i hela universum tror jag faktiskt. Allt är bara jag jag jag. Jag är ful. Jag är dålig på det och det. Jag vill ha den där väskan. Jag är på dåligt humör. Jag är ledsen. Jag har tråkigt. Jag är ensam mm.

Allt skriker.

Hejhopp:)
Idag ska bli en bra dag. Det har jag bestämt. Inatt kom jag hem ifrån Öland och två lugna veckor med familj och släkt. Öland är bra, havet ännu bättre. Vi badade nästan varje dag, och det var fint väder nästan varje dag. Jag har ätit ordentligt, men bråkat ganska mycket med mig själv och min familj. Har tränat mycket, och det har varit skönt.

Sommaren är bra. Men snart kommer hösten. Vad ska det bli av mig då? Vad är jag, utan alla mina vänner, som försvinner till alla möjliga ställen runt om i Sverige och världen. Jag vill också ut och resa! Ut och uppleva äventyr. Jag vill hamna i en ny stad bland nya människor, jag vill få bestämma över mitt eget liv och göra sådant som är viktigt för mig. Jag vet att jag skulle klara det, jag skulle äta och ta hand om mig själv. Men det tror inte mamma och pappa. De vill att jag ska vara bevakad, att någon ska hela tiden ska kolla hur jag mår osv. Jag förstår dem, men det kliar i mig efter att få komma ut på upptäcktsfärd.

Det är den där jävla mensen som måste komma tillbaka. För bara man har mens så klarar man allt! Höhö... Jag vill inte behöva ha mens för att klara mig själv:( Skit också.

Men efter jul, som jag har som senast mål att ha mensen tebaks, vill jag ut i världen!! Just nu vill jag helst till Barcelona. Men jag vill ha någon att åka dit med, och den enda (inte för det mitt sista alternativ:P) som jag skulle kunna åka iväg med är Jessica, och hon vill till Australien. Det är så långt bort, fast det skulle ju vara skitspännande det med.

Nu ska jag sätta igång med att göra den här dagen till en superdag!!

PUSS OCH KRAM!!

Hejhejhej.

Det surrar en fluga i rummet. Så skönt med sommar och ledighet, även om jag har mitt utspridda sommarjobb att sköta då och då. men att sälja jordgubbar är inte så jobbigt, bara tråkigt ibland. 

Hallo.
Vaknade för en stund sen, och fast det inte är direkt morgon, snarare förmiddag, känner jag det där att "morgonstund har guld i mun". Solen strålar, det är tyst i hela huset och jag känner lite hopp. Sara och Rebecka är kvar här, men de har inte vaknat. Sara åker hem till Karlstad idag, och Rebecka åker hem till sig.

Idag ska jag väga mig, och jag lovar, jag måste ha gått upp minst två kg. Det känns som det överallt på kroppen. Och det känns som att jag aldrig har haft något problem...Men det vet jag att det inte är sant. För på kvällarna kommer orostankarna krypande, som ormar och slingrar sig runt mig, och nästan stryper mig. Jag hatar detta. Varför kan inte allt bara vara helt normalt. Underbart. Fantastiskt.

Jaja, nu ska jag äta frukost, fast det känns sjukt onödigt. Jag har energi kvar i kroppen för en hel vecka, minst.

Puss!

Imorrn bitti, eller idag, fyller jag 19 år. Det känns inget alls. Inte ett dugg. Jag är inte ens spänd, som jag brukar vara. Det känns som att det kommer bli en lite sorglig födelsedag. För inuti mig skriks och bråkas det. Jag känner mig äcklig i hela kroppen. Jag äter hela tiden. Pappa gömde vågen igår, på min begäran. Det är väl bra på ett sätt, men väldigt nervöst.

Men man ser fortfarande revbenen på ryggen lite när jag böjer mig fram. Jag kan inte låta bli att känna mig lite lugnad av det. Störd är vad jag är. Men min kropp känns oformad just nu, konstig och oproportionerlig. Obekväm. Seg och orörlig. Som tur är har jag en familj och vänner här som tröstar en smula. Får mig att tänka på annat. Hoppas att dagen blir åtminstone lite mysig. Mys är bra. Och jag är lovad en springrunda, ska bli skönt, hoppas jag. Har bytt lakan nu, och ska borsta tänderna och krypa ner. Men känner att jag vill göra några sit ups först innan jag sover, så blir jag lugnare.

Puss och godnatt.

Hej och hå.

Vissa människor verkar så nöjda. Så nöjda över att bara finnas till och leva. Men även om det verkar vara bra kan man ju aldrig veta. Ibland bedrar skenet, eller vad man ska säga. I alla fall så är jag ganska avundsjuk på de människor som verkligen är nöjda med livet, de som uppskattar det mesta. Jag tror att de är de som är mest fria, de som kan leva och njuta av det samtidigt.

Jag är så bortskämd. Jag är aldrig nöjd, varken med mig själv eller det jag får. Alltid är det något som fattas. Nuförtiden är det nästan alltid tanken på att vara smal som upptar min hjärna, och då fattas så mycket. Jag tänker på hur mycket jag missar att tänka på istället, hur mycket jag skulle kunna få ut av livet om jag inte tänkte på smalheten hela tiden. Och nu är det ju så att jag tydligen måste gå upp i vikt för att slippa tänka på att vara smal, men det går ju inte ihop, jag ska bli tjockare, för att slippa tänka att jag måste vara smal...

Trots att jag tog studenten i förrgår är jag inte fri. Jag älskar att tänka att jag är fri, men det är jag ju inte. Jag är fast i min kropp, i mitt hem med mina föräldrar som nu ska övervaka mig och tvinga mig att äta, i mina tankar...Det svider. Det gör ont.

Men jag måste bli bra, det vet jag. På nåt sätt måste det lösa sig, annars kommer jag aldrig kunna vara fri och leva mitt liv som jag vill. Jag vill bli nöjd, jag vill vara smal, jag bli vara nöjd, jag vill vara smal....Skit på dig jävla anabanana!



Har ätit mycket idag, ska fortsätta göra det, upp och inte ner som sagt.

PUSS!

Nu börjar jag skriva.
Kanske inte för någon speciell, men i vilket fall som helst för mig själv. För att jag behöver skriva. Det kan bli deppigt, det kan det. Men så är mitt liv ganska ofta nuförtiden, deppigt. Och det är till stor del mitt eget fel. För jag är dum mot mig själv, gör inte som jag vill. Jag vet inte om jag kommer att kunna göra som jag vill på ett tag, men kanske någon gång i framtiden, när (om) jag läker. Jag tror att jag vill skriva om det som förstör mig, därför att det är så svårt att prata om, då kan man skriva istället.

Jag är ätstörd. Det har jag varit ett tag nu, så jag börjar vänja mig. Men på senaste tiden har det varit värre. Antagligen därför att det är en plåga att känna som jag gör hela tiden, utan att direkt komma någonstans, varken upp eller ner, ingen vändpunkt inom synhåll alltså. Och det känns som att ingen märker. Dom flesta kan nog inte förstå att jag en gång i tiden vägde 14 kilo mer än vad jag gör idag. Ändå är jag aldrig nöjd. Jag tänker på mat, träning, kroppar m.m. hela fucking tiden. Ofta undrar jag varför jag inte bara kan få vara ifred för mig själv.

Det är sådant här jag tänker skriva om. Som sagt därför att jag vill, inte för att någon ska tycka synd om mig eller liknande. Bara för att det är ett av de få sätt med vilken jag känner mig bekväm i att uttrycka mig.

Kram kram