Morfea

Varför kan jag inte lära mig att vara lite snäll mot min familj? Varför kan jag inte tänka på andra, lyssna på andra, bry mig om andra mer? JAG är ju den enda för mig.

Jag försöker ju hela tiden, men så brister allt på ett eller annat sätt. Ilskan och ångesten exploderar och där sitter JAG igen och tycker synd om mig själv. 

Men nu ska jag inte diskutera det här mer. Tänkte tala om att jag åker till Stockholm på fredag (igen, var där i helgen med), därför att min finfina syster Alvi och min kulkuliga kusin Truls konfirmerar sig ute på en ö. Grattis till dem! Det ska bli kul, kul att träffa släkten och att gå på Gröna Lund på söndagen. 

Sen så vill jag nog tona ner de två föregående ångestinläggen lite. Jag var ledsen, det var jag verkligen. Jag satt och skrek rakt ut i min ensamhet. Men som alltid så går de där hemska känslorna över efter ett tag, men det kan ju ta ett tag. Igår gick de över efter att jag sprungit typ en mil, och sen låtit bli att äta på ett tag. Jag har inte ätit ordentligt nu, men ibland är det enda sättet att ta bort känslorna. För det är precis det man gör, man "stänger av" känslorna. Det är konstigt, men så otroligt skönt ibland. Får se om det dyker upp fler desperata inlägg framöver. Men om det gör det, bli inte rädda, det går alltid över på ett eller annat sätt.

Så, nu har egot tagit sin plats för ikväll.

Tack och godnatt!