Morgon
Hallo.
Vaknade för en stund sen, och fast det inte är direkt morgon, snarare förmiddag, känner jag det där att "morgonstund har guld i mun". Solen strålar, det är tyst i hela huset och jag känner lite hopp. Sara och Rebecka är kvar här, men de har inte vaknat. Sara åker hem till Karlstad idag, och Rebecka åker hem till sig.
Idag ska jag väga mig, och jag lovar, jag måste ha gått upp minst två kg. Det känns som det överallt på kroppen. Och det känns som att jag aldrig har haft något problem...Men det vet jag att det inte är sant. För på kvällarna kommer orostankarna krypande, som ormar och slingrar sig runt mig, och nästan stryper mig. Jag hatar detta. Varför kan inte allt bara vara helt normalt. Underbart. Fantastiskt.
Jaja, nu ska jag äta frukost, fast det känns sjukt onödigt. Jag har energi kvar i kroppen för en hel vecka, minst.
Puss!
Vaknade för en stund sen, och fast det inte är direkt morgon, snarare förmiddag, känner jag det där att "morgonstund har guld i mun". Solen strålar, det är tyst i hela huset och jag känner lite hopp. Sara och Rebecka är kvar här, men de har inte vaknat. Sara åker hem till Karlstad idag, och Rebecka åker hem till sig.
Idag ska jag väga mig, och jag lovar, jag måste ha gått upp minst två kg. Det känns som det överallt på kroppen. Och det känns som att jag aldrig har haft något problem...Men det vet jag att det inte är sant. För på kvällarna kommer orostankarna krypande, som ormar och slingrar sig runt mig, och nästan stryper mig. Jag hatar detta. Varför kan inte allt bara vara helt normalt. Underbart. Fantastiskt.
Jaja, nu ska jag äta frukost, fast det känns sjukt onödigt. Jag har energi kvar i kroppen för en hel vecka, minst.
Puss!
19
Imorrn bitti, eller idag, fyller jag 19 år. Det känns inget alls. Inte ett dugg. Jag är inte ens spänd, som jag brukar vara. Det känns som att det kommer bli en lite sorglig födelsedag. För inuti mig skriks och bråkas det. Jag känner mig äcklig i hela kroppen. Jag äter hela tiden. Pappa gömde vågen igår, på min begäran. Det är väl bra på ett sätt, men väldigt nervöst.
Men man ser fortfarande revbenen på ryggen lite när jag böjer mig fram. Jag kan inte låta bli att känna mig lite lugnad av det. Störd är vad jag är. Men min kropp känns oformad just nu, konstig och oproportionerlig. Obekväm. Seg och orörlig. Som tur är har jag en familj och vänner här som tröstar en smula. Får mig att tänka på annat. Hoppas att dagen blir åtminstone lite mysig. Mys är bra. Och jag är lovad en springrunda, ska bli skönt, hoppas jag. Har bytt lakan nu, och ska borsta tänderna och krypa ner. Men känner att jag vill göra några sit ups först innan jag sover, så blir jag lugnare.
Puss och godnatt.
Men man ser fortfarande revbenen på ryggen lite när jag böjer mig fram. Jag kan inte låta bli att känna mig lite lugnad av det. Störd är vad jag är. Men min kropp känns oformad just nu, konstig och oproportionerlig. Obekväm. Seg och orörlig. Som tur är har jag en familj och vänner här som tröstar en smula. Får mig att tänka på annat. Hoppas att dagen blir åtminstone lite mysig. Mys är bra. Och jag är lovad en springrunda, ska bli skönt, hoppas jag. Har bytt lakan nu, och ska borsta tänderna och krypa ner. Men känner att jag vill göra några sit ups först innan jag sover, så blir jag lugnare.
Puss och godnatt.
Chai-te
Hej och hå.
Vad ska man skriva nu då?
Sitter här med rejäl huvudvärk, trött kropp och en kopp chai-te med honung, mjölk och kanel (såklart).
Idag var jag på sjukhuset, hade gått upp ett halvt kilo, precis som de vill..fast inte jag. Usch och fy, känns så värdelöst att bry sig om en sån sak, men jag kan inte låta bli att tänka på det hela tiden. De vill ju att jag ska gå upp ett halvt kilo i veckan, till någon vikt som vi inte bestämt, men som jag äter nu känns det som att jag kommer gå upp minst fyra kilo tills nästa vecka. Men då skulle de väl bli jätteglada och friskförklara mig direkt.
Hur blir man egentligen av med alla de här tankarna? Jag vet ju att jag byggt upp dem under så lång tid, då kommer det väl ta lång tid att "bryta" ned dem också..Orkar bara inte låta dem ta sån plats hela tiden. De är ju inte naturliga, de borde inte vara där:(
Jag vill bara vara smal naturligt, det skulle vara så skönt med skitsnabb ämnesomsättning och liten benstomme, då kanske jag aldrig hade behövt få de här superjobbiga vakterna på halsen.
I helgen hade jag ångest. Mycket ångest för första gången på länge. Jag somnade med den på lördag kväll och vaknade med den på söndag morgon och så satt den i hela vilodagen. Det kände som att jag aldrig skulle bli glad igen. Som tur var ringde Sara tillslut, och då fick jag något annat att tänka på. Vi bestämde också att vi skulle sluta prata om matproblemen hela tiden, och säga till varandra hur snygga vi är istället. Vi får försöka hålla den regeln nu i helgen tycker jag, när Sara och Rebecka kommer hit och firar min födelsedag:) DET ska bli kul i alla fall. Vi ska ha tårtkalas och jag ska inte bli ledsen. Inte ett endaste dugg.
PUSS!!
Att leva
Vissa människor verkar så nöjda. Så nöjda över att bara finnas till och leva. Men även om det verkar vara bra kan man ju aldrig veta. Ibland bedrar skenet, eller vad man ska säga. I alla fall så är jag ganska avundsjuk på de människor som verkligen är nöjda med livet, de som uppskattar det mesta. Jag tror att de är de som är mest fria, de som kan leva och njuta av det samtidigt.
Jag är så bortskämd. Jag är aldrig nöjd, varken med mig själv eller det jag får. Alltid är det något som fattas. Nuförtiden är det nästan alltid tanken på att vara smal som upptar min hjärna, och då fattas så mycket. Jag tänker på hur mycket jag missar att tänka på istället, hur mycket jag skulle kunna få ut av livet om jag inte tänkte på smalheten hela tiden. Och nu är det ju så att jag tydligen måste gå upp i vikt för att slippa tänka på att vara smal, men det går ju inte ihop, jag ska bli tjockare, för att slippa tänka att jag måste vara smal...
Trots att jag tog studenten i förrgår är jag inte fri. Jag älskar att tänka att jag är fri, men det är jag ju inte. Jag är fast i min kropp, i mitt hem med mina föräldrar som nu ska övervaka mig och tvinga mig att äta, i mina tankar...Det svider. Det gör ont.
Men jag måste bli bra, det vet jag. På nåt sätt måste det lösa sig, annars kommer jag aldrig kunna vara fri och leva mitt liv som jag vill. Jag vill bli nöjd, jag vill vara smal, jag bli vara nöjd, jag vill vara smal....Skit på dig jävla anabanana!
Har ätit mycket idag, ska fortsätta göra det, upp och inte ner som sagt.
PUSS!
Jag är så bortskämd. Jag är aldrig nöjd, varken med mig själv eller det jag får. Alltid är det något som fattas. Nuförtiden är det nästan alltid tanken på att vara smal som upptar min hjärna, och då fattas så mycket. Jag tänker på hur mycket jag missar att tänka på istället, hur mycket jag skulle kunna få ut av livet om jag inte tänkte på smalheten hela tiden. Och nu är det ju så att jag tydligen måste gå upp i vikt för att slippa tänka på att vara smal, men det går ju inte ihop, jag ska bli tjockare, för att slippa tänka att jag måste vara smal...
Trots att jag tog studenten i förrgår är jag inte fri. Jag älskar att tänka att jag är fri, men det är jag ju inte. Jag är fast i min kropp, i mitt hem med mina föräldrar som nu ska övervaka mig och tvinga mig att äta, i mina tankar...Det svider. Det gör ont.
Men jag måste bli bra, det vet jag. På nåt sätt måste det lösa sig, annars kommer jag aldrig kunna vara fri och leva mitt liv som jag vill. Jag vill bli nöjd, jag vill vara smal, jag bli vara nöjd, jag vill vara smal....Skit på dig jävla anabanana!
Har ätit mycket idag, ska fortsätta göra det, upp och inte ner som sagt.
PUSS!
