Hej någon?
Nu börjar jag skriva. 
Kanske inte för någon speciell, men i vilket fall som helst för mig själv. För att jag behöver skriva. Det kan bli deppigt, det kan det. Men så är mitt liv ganska ofta nuförtiden, deppigt. Och det är till stor del mitt eget fel. För jag är dum mot mig själv, gör inte som jag vill. Jag vet inte om jag kommer att kunna göra som jag vill på ett tag, men kanske någon gång i framtiden, när (om) jag läker. Jag tror att jag vill skriva om det som förstör mig, därför att det är så svårt att prata om, då kan man skriva istället.
Jag är ätstörd. Det har jag varit ett tag nu, så jag börjar vänja mig. Men på senaste tiden har det varit värre. Antagligen därför att det är en plåga att känna som jag gör hela tiden, utan att direkt komma någonstans, varken upp eller ner, ingen vändpunkt inom synhåll alltså. Och det känns som att ingen märker. Dom flesta kan nog inte förstå att jag en gång i tiden vägde 14 kilo mer än vad jag gör idag. Ändå är jag aldrig nöjd. Jag tänker på mat, träning, kroppar m.m. hela fucking tiden. Ofta undrar jag varför jag inte bara kan få vara ifred för mig själv.
Det är sådant här jag tänker skriva om. Som sagt därför att jag vill, inte för att någon ska tycka synd om mig eller liknande. Bara för att det är ett av de få sätt med vilken jag känner mig bekväm i att uttrycka mig.
Kram kram
Kanske inte för någon speciell, men i vilket fall som helst för mig själv. För att jag behöver skriva. Det kan bli deppigt, det kan det. Men så är mitt liv ganska ofta nuförtiden, deppigt. Och det är till stor del mitt eget fel. För jag är dum mot mig själv, gör inte som jag vill. Jag vet inte om jag kommer att kunna göra som jag vill på ett tag, men kanske någon gång i framtiden, när (om) jag läker. Jag tror att jag vill skriva om det som förstör mig, därför att det är så svårt att prata om, då kan man skriva istället.
Jag är ätstörd. Det har jag varit ett tag nu, så jag börjar vänja mig. Men på senaste tiden har det varit värre. Antagligen därför att det är en plåga att känna som jag gör hela tiden, utan att direkt komma någonstans, varken upp eller ner, ingen vändpunkt inom synhåll alltså. Och det känns som att ingen märker. Dom flesta kan nog inte förstå att jag en gång i tiden vägde 14 kilo mer än vad jag gör idag. Ändå är jag aldrig nöjd. Jag tänker på mat, träning, kroppar m.m. hela fucking tiden. Ofta undrar jag varför jag inte bara kan få vara ifred för mig själv.
Det är sådant här jag tänker skriva om. Som sagt därför att jag vill, inte för att någon ska tycka synd om mig eller liknande. Bara för att det är ett av de få sätt med vilken jag känner mig bekväm i att uttrycka mig.
Kram kram
