Morfea

Nu skärper jag mig och skriver ett inlägg. Jag är glad! För det räcker att vara jag, jag lyckas ändå! Det trodde jag aldrig riktigt...Jag har ofta svårt att tro på mig själv, att jag faktiskt kan lyckas med något. Men nyss ringde de från Gröna Lund och sa att jag i princip ska få jobba där i sommar! Nu ska de bara pussla ihop allt och se så att tider och tjänster går ihop, men hon sa att hon inte kunde se att det skulle bli något hinder för mig:D

Och om två veckor åker jag till Malta, helt själv i tre veckor! Och jag är taggad, redo att faktiskt klara det här själv. Det ska bli ett superspännande äventyr. Och jag SKA våga lära känna människor. Egentligen, så är jag en social person som för det mesta har lätt att prata med folk. Det är bara det att jag låser mig ibland, tror att alla tycker jag är knäpp eller att jag låter konstigt. Och då krymper jag.

Som min kära vän Alice och jag pratade om igår, att man (eller vi) ofta sätter oss själva i en underlägsen position, tänker att alla andra är smartare och bättre än man själv. Så borde det inte få vara. Jag har börjat försöka tänka att alla människor är på precis samma nivå, alla är vi av samma skrot och korn liksom. Det hjälper faktiskt, man blir inte lika rädd för att ta plats när man tänker så.

Jag läste för en stund sen i min dagbok från sommaren 2007, hur jag tryckte ner mig själ hela tiden. Jag hade ångest ganska ofta, och skrev hela tiden saker som att jag hatar mig själv, jag är tjock, ful och äcklig. Jag måste banta! med mera. Det är hemskt att läsa, jag hade glömt att jag redan då mådde ganska dåligt över mig själv. Om man ser tillbaka på det, har jag ändå kommit en bit på väg med mig själv. Det är klart att man aldrig blir "klar", men jag litar mer på mig själv än vad jag gjorde då. Jag minns när jag fick en roll i en musikal som jag varit på audition för (som jag ändå hoppade av senare), jag blev jätteförvånad. Jag blev superglad även om det inte hade varit sådär förskräckligt många på den där auditionen. Men nu närjag ser tillbaka på mina dagar, så måste jag inse att jag haft väldigt tur, och att jag för det mesta lyckats med saker, jag har bara inte trott att jag skulle göra det. Jag har sjungit solon, varit med i massvis av konserter, kommit in på teaterlinjen, spelat i många pjäser, varit med i cirkusföreställningar, blivit luciakandidat, gjort ett snyggt projektarbete, skrivit och spelat en egen monolog m.m. Jag har faktiskt lämnat avtryck. Och det glömmer jag så lätt när jag är ledsen och ensam. Jag är ju faktiskt en ovanligt framgångsrik människa!

Nu blev det långt, men det får ni stå ut med. PUSS på alla som läser detta!