Morfea

Jag måste bara skriva av mig. Just nu känns det skitjobbigt. Jag vet inte vad det är. Jag började ju på dagvården igår, och jag har gått två dagar alltså. Båda dagarna har jag känt mig totaldepp. Jag känner mig bara så tom, så ledsen, så värdelös. Jag vill inte att det ska vara såhär! Det är inte det att det är speciellt jobbigt med själva ätandet, men jag antar att det är maten som gör mig ledsen omedvetet. Jag trodde att jag skulle hålla på o jämföra med de andra som går där, men så är det inte heller. De som jobbar där+ de andra i gruppen är verkligen jättetrevliga och mysiga. Men jag känner mig som ett spöke, så onödig och tråkig. Jag finns varken för mig själv, för dem i gruppen eller för min familj. Jag har den där känslan av att jag vill lägga mig och sova i hundra år ungefär. Jag är trött och omotiverad till allt. Det enda jag ser fram emot är att äta, äta, äta. Skit alltså. Jag vet inte hur många kalorier jag har stoppat i mig idag, men de är inte så få kan jag tala om. Jag har ätit fem gånger hittills, senast var det kvällsmacka med tårta, varm choklad och en bit chokladkaka. Och jag sitter fortfarande och tänker på choklad. Känns som om jag skulle kunna trycka i mig hur mycket som helst.

Nu är det jagigt igen. Jag är ganska trött och depp... Går i samma spår och vill bara komma bort ifrån hemmavärlden ett tag. Jag ska börja på dagvård nu, vilket först kändes rätt okej. Men nu börjar jag tvivla. Vi får se hur det blir. Jag har skrivit kontrakt (läskigt), på att jag ska samarbeta med dem. Men om man otrivs jättemycket så kan man ju alltid hoppa av. Det är det att jag är så trött på hela grejen med ätstörningar nu, och jag vet inte om jag orkar gå igenom allt det som måste gås igenom på ätträningen. Just nu vill jag bara glömma allt som har med ätstörningar att göra, och låtsas som om allt var helt vanligt och normalt. Jag tror att det skulle kunna vara det om jag och alla andra lät mig vara ifred. Fast det där kanske var en lögn?

Idag har jag namnsdag! Jag heter Alma i andra namn. Det är nästan mitt finaste, fast jag gillar Lovis väldans mycket också. Sen heter jag Karolina och det är också fint. Det är svårt att bestämma sig vilket som är bäst.

Oj då.

Jag blev smal för att jag ville det.

Just nu lever jag för dagen. Det känns verkligen så. Jag tar en dag i taget och låter den vara som den är. För om jag låter den vara så kanske den låter mig vara, så att jag kan vara den jag är. Jag tycker i alla fall om de flesta dagarna nu för tiden. Hoppas bara dagarna tycker om mig!