Morfea

Förra veckan var jag i Paris, det var kul. Men det var jobbigt med maten, man blev så hård i magen...

Jag var på ganska dåligt humör, och jag förstår inte varför jag ska vara så sur hela tiden. Jag vill ju vara glaad!

Det jobbigaste är när jag låter ångesten ta över, som på en restaurang vi var på i Paris. Jag hade råkat ta två rostade mackor med skinka och massor av ost på-jag visste inte att det skulle vara det, jag kan ju inte franska:(. Jag åt en av mackorna och sen fick jag panik. Jag tyckte att jag bara ätit en massa onyttiga saker hela dagen, och sen det där..När vi kom ut på gatan började jag storgråta. Det var jobbigt. Jag som hade bestämt mig för att vara glad. Jag hatar när det kommer känslor som man inte är beredd på. Usch.

Jag har iaf inte gått upp särskilt mycket i vikt, var och vägde mig igår. Ett hekto är ju inget att bry sig om..

Men det jobbiga är att alla vill att jag ska gå upp mer. Det vill inte jag.

Det är i alla fall skönt att det är sommar. Jag försöker njuta av att känna mig fri. Snart jobbar jag inget mer heller, det ska bli skönt. 

Även om det låter som att jag har det jobbigt, så är det mycket bättre faktiskt. Jag mår bättre känns det som. I alla fall vissa stunder. Så nu vill jag vara lite positiv. 

Jag har ett positivt problem. Jag kan inte bestämma om jag ska åka till rebecka i båstad, såhär i slutet av tennisveckan där. Jag vill, men det kostar en del, och så är jag väldigt trött. Men jag vill vill vill!

Vi får se hur det blir. 

Det är fint väder.

Puss, ha en trevlig dag!

Jag har gått upp i vikt. Och jag känner det på hela kroppen. Men vet ni vad det bästa är? Jag lider inte av det så mycket. Jag bad ju pappa gömma vågen, men jag hittade den såklart. Men nu har de gömt den igen, säkert på ett jättesäkert ställe.. I alla fall så är det inte så farligt så länge jag inte äter jättemycket och inte väger mig. Då är jag ganska så lyckligt ovetande. Men en sak som stör mig är att jag äter så mycket sötsaker hela tiden. Jag får ett sånt sug och så kan jag inte låta bli. Alla tycker ju att det är bra, men det gör inte jag, jag tycker att jag har gått upp tillräckligt.

 51 kg är väl inte så lite? Och jag har ju aldrig varit nere på jättelåga vikter heller, så måste de pracka på mig så mycket mat hela tiden? Mamma tycker jag är "mager" fortfarande. Men det kan jag inte tycka. Speciellt inte när man åker på peace and love och ser en massa tjejer som är supersmala, med utstickande ben och inåtmagar överallt. Jag vet att det inte är något att sträva efter, men det gör ont i mig när jag ser dessa smala flickor. Dels av avundsjuka-jag vill också se ut så- men också av sorg över att se att det faktiskt är jättemånga som har ätstörningar. Många har ju lätta ätstörningar, och de kanske plågar, men skadar inte så mycket. Men det finns också jättemånga som verkligen har anorexia, som kanske inte förstår det själva. Så går de runt och mår dåligt, när de skulle kunna få hjälp...

Oj vad röriga mina tankar är. Men sådär är det ju. Man får ingen ordning på det. Undrar om någon orkar läsa...

Puss i alla fall!